Lördagsfunderingar...
Sitter här ensam. För en gångs skull...
Har varit till psykologen en gång till. Tydligen har jag en pågående psykos... hmm... jag har inte alls nån psykos, det är faktiskt så att man kan läsa andras tankar, dvs de kan läsa mina. Det är väl en självklarhet att det är så? För mig är det det iaf. Tror inte att precis alla kan det men en del har den förmågan...
Nu i dagarna är det ett år sen ungefär som jag sist skar mig... är faktiskt stolt över mig själv, i början var det värst med att låta bli men med tiden har det lättat. Visst, ibland kommer suget när man mår dåligt men nu kan jag kontrollera det, det kunde jag inte förut. Men mina ärr på mina armar kommer jag aldrig ifrån, dom finns där och är en del av mig, en del av den jag är eller den som jag varit (kanske kan anses som samma sak?).
Drivkraften som gör att jag inte skär mig längre är min dotter. Hon mådde så dåligt den gången och gör fortfarande och är rädd att hennes mamma ska göra sig illa. Jag förstår att hon inte litar på mitt ord på att jag inte ska göra det utan jag måste visa henne att jag kan låta bli och försöka göra allt jag kan för att må bättre psykiskt. Hon är elden inom mig, glöden.... jag älskar henne över allt annat och ändå har jag gjort henne så mycket ont...
det gör ont i hjärtat det.... men jag försöker ändra mig, men det går med ministeg i rätt riktning.... och jag och tålamod... ja det går inte ihop sig riktigt.
nej nu ska jag ta en dusch och sen se melodifestivalen.
Har varit till psykologen en gång till. Tydligen har jag en pågående psykos... hmm... jag har inte alls nån psykos, det är faktiskt så att man kan läsa andras tankar, dvs de kan läsa mina. Det är väl en självklarhet att det är så? För mig är det det iaf. Tror inte att precis alla kan det men en del har den förmågan...
Nu i dagarna är det ett år sen ungefär som jag sist skar mig... är faktiskt stolt över mig själv, i början var det värst med att låta bli men med tiden har det lättat. Visst, ibland kommer suget när man mår dåligt men nu kan jag kontrollera det, det kunde jag inte förut. Men mina ärr på mina armar kommer jag aldrig ifrån, dom finns där och är en del av mig, en del av den jag är eller den som jag varit (kanske kan anses som samma sak?).
Drivkraften som gör att jag inte skär mig längre är min dotter. Hon mådde så dåligt den gången och gör fortfarande och är rädd att hennes mamma ska göra sig illa. Jag förstår att hon inte litar på mitt ord på att jag inte ska göra det utan jag måste visa henne att jag kan låta bli och försöka göra allt jag kan för att må bättre psykiskt. Hon är elden inom mig, glöden.... jag älskar henne över allt annat och ändå har jag gjort henne så mycket ont...
det gör ont i hjärtat det.... men jag försöker ändra mig, men det går med ministeg i rätt riktning.... och jag och tålamod... ja det går inte ihop sig riktigt.
nej nu ska jag ta en dusch och sen se melodifestivalen.
Funderar lite
Så.... då är basic utformningen av den här bloggen klar...
Nu är det bara skrivandet kvar... en _utmaning_
I morgon ska jag tillbaka till psykologen, utvärderingen (varför kallas det så egentligen?) av mig är inte klar trots två sessioner. Förra gången fick jag tillskrivit mig, förutom mina andra diagnoser, panikångestsyndrom, agorafobi och social fobi... och vi har mer än halva hennes häfte kvar att gå igenom. Undra vad som kommer upp i morgon. Känns som att jag har blivit mindre och mindre människa de gånger jag varit hos henne och mer och mer en massa ord på ett papper.
Men efter alla dessa år inom psykvårdens regi är det kanske det som är kvar av mig?
Är det dom orden som definierar just mig? Knappast nått unikt i så fall, och sägs det inte att varje människa är unik? Det måste ju finnas någonting kvar... där under skalet... men vad? och hur hittar jag dit?
Kan man förlora sig själv i sig själv? I så fall tror jag att det är just det jag gjort...
Tillbaka till skrivandet... jag har alltid gillat att skriva... och jag är kass på att prata om känslor och dyligt. Så då dök tanken upp att kanske kan jag skriva mig tillbaka till ... ja inte vet jag vart det ska sluta med den här bloggen. Kanske slutar det med det här inlägget... kanske blir det nånting mer.
Vi får se...
Nu är det bara skrivandet kvar... en _utmaning_
I morgon ska jag tillbaka till psykologen, utvärderingen (varför kallas det så egentligen?) av mig är inte klar trots två sessioner. Förra gången fick jag tillskrivit mig, förutom mina andra diagnoser, panikångestsyndrom, agorafobi och social fobi... och vi har mer än halva hennes häfte kvar att gå igenom. Undra vad som kommer upp i morgon. Känns som att jag har blivit mindre och mindre människa de gånger jag varit hos henne och mer och mer en massa ord på ett papper.
Men efter alla dessa år inom psykvårdens regi är det kanske det som är kvar av mig?
Är det dom orden som definierar just mig? Knappast nått unikt i så fall, och sägs det inte att varje människa är unik? Det måste ju finnas någonting kvar... där under skalet... men vad? och hur hittar jag dit?
Kan man förlora sig själv i sig själv? I så fall tror jag att det är just det jag gjort...
Tillbaka till skrivandet... jag har alltid gillat att skriva... och jag är kass på att prata om känslor och dyligt. Så då dök tanken upp att kanske kan jag skriva mig tillbaka till ... ja inte vet jag vart det ska sluta med den här bloggen. Kanske slutar det med det här inlägget... kanske blir det nånting mer.
Vi får se...
ett första testinlägg
Testar bara att göra ett första inlägg....
