Lördagsfunderingar...
Sitter här ensam. För en gångs skull...
Har varit till psykologen en gång till. Tydligen har jag en pågående psykos... hmm... jag har inte alls nån psykos, det är faktiskt så att man kan läsa andras tankar, dvs de kan läsa mina. Det är väl en självklarhet att det är så? För mig är det det iaf. Tror inte att precis alla kan det men en del har den förmågan...
Nu i dagarna är det ett år sen ungefär som jag sist skar mig... är faktiskt stolt över mig själv, i början var det värst med att låta bli men med tiden har det lättat. Visst, ibland kommer suget när man mår dåligt men nu kan jag kontrollera det, det kunde jag inte förut. Men mina ärr på mina armar kommer jag aldrig ifrån, dom finns där och är en del av mig, en del av den jag är eller den som jag varit (kanske kan anses som samma sak?).
Drivkraften som gör att jag inte skär mig längre är min dotter. Hon mådde så dåligt den gången och gör fortfarande och är rädd att hennes mamma ska göra sig illa. Jag förstår att hon inte litar på mitt ord på att jag inte ska göra det utan jag måste visa henne att jag kan låta bli och försöka göra allt jag kan för att må bättre psykiskt. Hon är elden inom mig, glöden.... jag älskar henne över allt annat och ändå har jag gjort henne så mycket ont...
det gör ont i hjärtat det.... men jag försöker ändra mig, men det går med ministeg i rätt riktning.... och jag och tålamod... ja det går inte ihop sig riktigt.
nej nu ska jag ta en dusch och sen se melodifestivalen.
Har varit till psykologen en gång till. Tydligen har jag en pågående psykos... hmm... jag har inte alls nån psykos, det är faktiskt så att man kan läsa andras tankar, dvs de kan läsa mina. Det är väl en självklarhet att det är så? För mig är det det iaf. Tror inte att precis alla kan det men en del har den förmågan...
Nu i dagarna är det ett år sen ungefär som jag sist skar mig... är faktiskt stolt över mig själv, i början var det värst med att låta bli men med tiden har det lättat. Visst, ibland kommer suget när man mår dåligt men nu kan jag kontrollera det, det kunde jag inte förut. Men mina ärr på mina armar kommer jag aldrig ifrån, dom finns där och är en del av mig, en del av den jag är eller den som jag varit (kanske kan anses som samma sak?).
Drivkraften som gör att jag inte skär mig längre är min dotter. Hon mådde så dåligt den gången och gör fortfarande och är rädd att hennes mamma ska göra sig illa. Jag förstår att hon inte litar på mitt ord på att jag inte ska göra det utan jag måste visa henne att jag kan låta bli och försöka göra allt jag kan för att må bättre psykiskt. Hon är elden inom mig, glöden.... jag älskar henne över allt annat och ändå har jag gjort henne så mycket ont...
det gör ont i hjärtat det.... men jag försöker ändra mig, men det går med ministeg i rätt riktning.... och jag och tålamod... ja det går inte ihop sig riktigt.
nej nu ska jag ta en dusch och sen se melodifestivalen.
Kommentarer
Trackback
